Ny bloggadress

Hej,

Jag har överfört denna blogg till:

www.bloggen.talpedagogen.com

Den nya bloggen nås även via min nya hemsida om Barns tal och språk:

www.talpedagogen.com

Välkommen!

Lotta

Annonser
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Hej, va´ bja att du kom!

I hela vårt avlånga land är r det allra svåraste ljudet att lära sig. Av de fyra acceptabla r som finns i svenska språket är det lättaste det r som produceras nere i halsen med hjälp av tungroten – det ”skorrande” r:et. Det finns dessutom två olika skorrande r – ett som skorrar kraftigt (hos många skåningar) och ett som skorrar lättsamt (ofta i Halland och Småland). Det allra svåraste r:-et att uttala är det som rullar kraftigt på tungspetsen. I de norra delarna av vårt land trycker man ofta kraftigt på ett tungspets-r. Det låter som så rrrejält. Det fjärde r:-et är det som rullar mer lättsamt på tungspetsen.

Till yttermera visso finns ännu ett dialektalt accepterat r-uttal. I Västervikstrakten använder man ofta ett w-liknande ljud – som engelskans w i ordet we (vi) eller som när vi blir imponerade och säger wow –  när r inleder ordet. Då kan räkor låta wäkor.

Det är inte ovanligt att barn ersätter r med w-uttalet: Jag kan wäkna till twe.

Det vanligaste är att man ersätter r med j: Jag kan jäkna till tje.

Det är också ganska vanligt att man byter ut r mot ett tonande th-ljud – som i engelskans then (sedan): Jag kan thäkna till t-the.

Att l får ersätta r förekommer också: Jag kan läkna till tle.

Eftersom r är så komplicerat att uttala, så är det många som ända upp i vuxen ålder har svårt för det. Visst har du hört fler än Mundebo, som har gett upp försöken med att uttala ett korrekt r?

Du kan själv pröva på ett ”nästan-r” med tungspetsen genom att uttala ett snärtigt d istället för r och lägga in ett nästan omärkligt e strax före d:

tede (tre), tedo (tro), gedoda (groda), dedake (drake), bedo (bro), bedev (brev), kedok (krok), pedova (prova)

Om du böjer tungspetsen lite bakåt, när du ska uttala d och snärtar till, så låter tede nästan som tre, eller hur? R uttalas just på samma ställe i munnen som l, n, d och t fast på dessa ljud snärtar tungan bara till en enda gång. För att kunna uttala ett r med tungspetsen måste tungspetsen lära sig att vibrera mot tandvallen. Den sitter precis bakom framtänderna i överkäken. Men det där med att vibrera med tungspetsen – det är överkurs.

Det finns många andra sätt att upptäcka r-uttalet på men det tar jag upp i ett senare blogginlägg.

Här några r-verser med många l och d och t och några n, som kan hjälpa tungan att lägga sig i rätt läge för r. Inom parenteserna ser du uttalet av ett nästan-r. Uttala ett nästan omärkligt e och snärta sedan till ordentligt på d!

Vill du ge mig soda

lilla goda groda (gedoda)?

 ————

Ett två tre (tede),

nu vill jag va´me´

 ————

Ett två tre (tede) fyra (fyeda),

jag kan nog ta lyra (lyeda)

———–

–         Vem var det som pruttade (peduttade)?

–         En trumpet (tedumpet) som skuttade.

Lycka till!

Lotta

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Vi statade jättefott!

Ett intressant fenomen är de så kallade supradentalerna. Det är de ljud som bildas med r i kombination med l, s, n, d och t.

I t.ex. ordet fort är rt en supradental. Här är fler exempel på ord med supradentaler:

Fart, kort, bord, färd, jord, farlig, härlig, kärna, torn, mars, kors, färsk …

Supradentalerna formas genom att man ”rullar” tungspetsen lite uppåt-bakåt framför gommen (mot tandvallen) och liksom snärtar till. Pröva! Då blir rt ett ljud mittemellan r och t.

I många dialekter, t.ex. småländskan och halländskan utelämnas ofta supradentalerna i uttalet. Då låter det så här:

Hon statade med så´n fat att hon tappade katan. (Hon startade med så´n fart att hon tappade kartan). Det är helt naturligt och korrekt att i vissa dialekter utelämna supradentalerna i uttalet.

I Skåne har man för det mesta inte heller några supradentaler. Där uttalar man i stället r-et i supradentalerna. Barnen i mellersta och norra Sverige undrar ibland hur ”bokstaven” rt ser ut, när de ska skriva t.ex. stort. En från Skåne uttalar r-et och sedan t-et och hör alltså att stort stavas med rt i slutet.

En lärare i mellersta eller norra delarna av vårt land som inte känner till detta fenomen med supradentaler och dialekter kan tycka att henne/hans elev har svårigheter med att ”prata rätt”. Eleven säger stot och fat om stort och fart men pratar i övrigt som man gör på orten. Föräldrarna är från Småland (eller kanske Halland) och har naturligt nog inte några supradentaler. Barnen härmar ofta föräldrarna i sitt tal men påverkas förstås också av omgivningen och därför kan barnets uttal bli en blandning av två dialekter –  i det här fallet småländska och den dialekt, som pratas på orten där barnet bor. Det som för läraren och kanske även föräldrarna framstår som ett talproblem är alltså bara en naturlig följd av en dialektblandning.

(I de delar av vårt land, där man i allmänhet inte har några supradentaler, kan således inledningen på föregående stycke låta så här: En lärare i mellesta eller norra delana av våt land…)

Detta kan orsaka svårigheter för barnet. Läraren signalerar kanske en bekymrad min och tror att barnet har talproblem. Eleven blir osäker och kanske till slut övertygad om att något är fel med honom/henne och växer upp med denna bild av sig själv i bagaget. Om läraren och föräldrarna hade känt till att supradentaler ofta saknas i bl.a. småländskan och om läraren hade känt till att barnets föräldrar är från Småland, så hade barnet kanske fått ett helt annat bemötande och aldrig hamnat i den uppfattningen att han/hon har problem.

Antingen ditt barn/dina elever har svårigheter med talet eller inte så lek språklekar med ditt barn, dina elever och ha roligt tillsammans! Här får du en vers (en språklek) med många supradentaler att använda i trafiken. Om du har en dialekt där man inte uttalar supradentalerna, så ska du naturligtvis uttala så som brukligt är, där du bor.

Klart till vänster, klart till höger, klart åt båda håll.

Inga bilar, nu går vi över, bra att vi har koll!

Och en vers som är bra att ha, när det har slutat regna:

Klart på himlen, klart i luften, klart åt alla håll

Nu kan vi leka ute igen, för nu är det uppehåll.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Upprepning/ iterering

Till barnets naturliga talutveckling hör upprepning (iterering). Från så tidigt som 3 års ålder kan barnet börja iterera:

–         Pappa, vet du vet du vet du VAD! Jag jag jag såg när cykeln kom och då då då då då rullade bollen ut på gatan.

Barnet upprepar hela ord i ett mjukt talflöde och utan någon ansträngning.  Många föräldrar oroar sig och tror att barnet har börjat stamma. Tro inte det! Det är ett skede i barnets naturliga talutveckling. Barnet har ännu inte fått så många ord och måste då upprepa upprepa upprepa medan hjärnan letar, letar, letar efter ordet som ska fram. Det är rent av finurligt, för konstigt nog brukar det inte vara någon som avbryter när man upprepar, trots att upprepningen i sig ju är helt ointressant att lyssna på. Hör på våra politiker! De gör likadant. Medan de väntar på att hjärnan ska leverera det rätta ordet/den korrekta formuleringen, upprepar munnen den senast uttalade formuleringen: När det gäller det här det här det här ärendet, ska vi tillsätta tillsätta en en en kommitté som får som får utreda saken.

Stamning är något helt annat. Orden går sönder mitt i. Både den som talar och den som lyssnar kan uppleva frustration och blockering. Det finns egentligen lika många sätt att stamma på som det finns de som stammar och ämnet är så komplicerat – om än intressant, eftersom man kan hjälpa – så det får vänta till ett annat blogginlägg.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Tunggympa

Det är klart att det först och främst är tungympa som gäller, innan tungan kan styras i önskat läge i rätt ögonblick! Om du långsamt uttalar ordet

a r t i k u l a ti o n s s v å r i g h e t e r

och samtidigt försöker lägga märke till tungans alla olika positioner, så märker du hur otroligt smidigt din tunga arbetar. Tungspetsen, tungbladet, tungryggen, tungsidorna och tungroten hittar rätt artikulationsställe i munnen i exakt rätt ögonblick så att ordet ska kunna levereras på ett så korrekt sätt att det inte råder något tvivel om vad du sa. Då är det också lätt att förstå hur viktigt det är att man tränar tungan – har tunggympa, så att tungan smidigt kan böja sig, kasta sig framåt eller dra sig bakåt, vika kanterna, skjuta rygg eller bara koncentrera sig på yttersta spetsen och dessutom hitta rätt till alla uttalsplatser i munnen! Då är det inte underligt att en otränad barntunga slinter och något ljud hamnar fel eller utelämnas.

Titta i spegeln och studera era tungor. Prata om de olika delarna på tungan; tungspetsen längst fram, tungbladet ”mitt på”, tungryggen längre bak, tungroten längst bak nere i svalget och tungkanterna. På tungspetsen rinner ljudet ssss ut. Där formas också ”det fina” sj-ljudet, som används flitigt i norra Sverige och som de flesta dialekter använder vid uttalet av månaden mars. Där tungbladet pressar lätt mot tandvallen (alldels bakom framtänderna i överkäken) formas ljuden l,n,d, och t. Där tungryggen trycker lätt mot gommen formas g- k- och ng-ljuden. Där tungroten pressar mot svalgväggen formas de bakersta ljuden – tungrots-r (de ”skorrande r:-en”) och ch som i uttalet av tonsättaren Bach.

Titta i spegeln vad ni kan göra för konster med tungan. Vifta, vinka, snärta från sida till sida, rulla in i munnen och skjut ut. Slicka gommen och munbotten, kindernas insida, framtändernas utsida och insida i överkäken och samma sak i underkäken. Placera tungan mellan framtänderna i underkäken och underläppens insida och försök att prata med varandra utan att röra på tungan! Kan ni göra konster med tungan? Kolla! Kan ni ”klicka” med tungan? Kan ni låta med tungan på något annat sätt? Kan ni forma tungan till ett rör? Lek ofta så här med tungan och försök att så småningom kunna göra alla konster med tungan utan att samtidigt röra huvudet eller ögonen eller händerna – d.v.s. utan några så kallade medrörelser.

Slicka på en glass med tungspetsen. Lägg en glassklick på tungbladet, sedan på tungryggen och känn därefter hur glassklicken glider ned mot tungroten och svalget. Svälj och börja om! Tryck ut en glassklick med hjälp av tungan mot kindernas insida. Pressa upp glassen mot den hårda gommen, som fortsätter efter tandvallen och sedan mot den mjuka gommen, som sluttar ned mot svalget.

Genom dessa lekar kan både du och barnet bli varse tungans möjligheter och alla platser i munnen där ljuden formas.

Om du inte visste det förut, så förstår du i alla fall nu hur viktigt det är att man tar ett steg i taget för att kunna lära sig prata rätt. Man kan inte uttala ljuden korrekt, förrän man lärt sig styra tungan snabbt och lätt och rätt i exakt rätt ögonblick. Bara för att du som är vuxen pratar rätt så lätt och inte tänker på var du sätter tungan i varje ögonblick, så kan du inte förvänta dig att ditt barn ska ha samma smidighet i tungan. Du fick också anstränga dig i vartenda steg, när du var liten men du kommer inte ihåg hur knepigt det var. Ha tålamod med barnet /eleven! Pressa inte barnet! Öva genom att leka! Ha roligt tillsammans!

Här får ni en rapp, som passar till tunggympan. En kan rappa när den andra utför konsterna. Om det inte blir alldeles rätt, så strunta i det. Huvudsaken är att ni har roligt! Då öppnas sinnena och barnet lär sig lättare och kan kanske klara tungkonsterna efter några glada stunder med övningar.

Nu ska vi rappa en tunggympalåt

Och tungan får vinka upp och nedåt, upp och nedåt

Sen kan den pressa så att kinden får en bula

Titta i spegeln! Oj, vad vi blev fula!

Tungan kan vifta från sida till sida, sida till sida

och sen kan tungan få gnida och gnida, gnida och gnida

uppe i taket, inne i munnen

Var är den nu? Är tungan försvunnen?

Se där kom den ut som skjuten ur kanon

Nu har den fått lite hyfs och fason.

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

De e inte lätt att pjata jätt!

Tycker du att ditt barn/ditt barnbarn/din elev har talsvårigheter? Tror du att han/hon stammar? Är du orolig över barnets tal- eller språkutveckling? Undrar du varför barnet inte kan/vill läsa? Tycker du att det är roligt och viktigt att stimulera barns tal och språk?  Då är min blogg något för dig!

”Varför ska man lära sig läsa?

Det har många barn frågat sig. De flesta hittar ett svar. De lär sig inte att läsa för läsningens skull. De anar att de kan få uppleva något, om de får tillgång till det skrivna ordet på skyltar och lappar, i tidningar, brev, filmer och böcker. Nyfikenheten blir en god hjälp.

Läsningen är ett medel att lära sig något annat än att läsa! När man förstår det väcks nyfikenheten. För att inse att läsandet ger något annat utöver själva läsningen, så måste barnet först ha möjligheten att bli vän med det talade språket. Det är vi vuxna som ska inviga barnet i den värld, där talet och språket lever. Vi ska bjuda på språkliga utmaningar, som barnet förmår klara av och lägga till sina färdigheter. Vi ska leka och ha roligt med språket – gärna på ett respektlöst sätt!

Tillsammans med barnet ska vi smaka på nya och tokiga ord och uttryck. Barnet ska få handskas med tal och språk i den takt det passar barnet, så att språket blir mjukt och formbart för barnet – som leran, när den först är kall och hård och sedan låter sig formas, när den blivit varm och mjuk.

Vi som är vuxna har skyldigheten att servera – inte lära, för barnet lär sig självt – men att servera möjligheter och utmaningar och peka på tillfällen, där barnet självt kan upptäcka språket, så att det blir hennes/hans. Barnet ska känna sig stolt över det hon/han kan uttrycka och känna lusten att upptäcka mer och glädjen att smida själv.

Om barnet ställs inför en uppgift, som det inte klarar av att lösa – då är det inte barnet det är fel på. Det är uppgiften som är fel! Det är pedagogens skyldighet att hitta frågor och utmaningar som ligger på barnets nivå. ”

Ur Talråd i Läsgåvan (Liber) av Lotta Juhlin

Om vi vuxna kunde se mer till barnens förmågor än deras oförmågor så skulle det gå lättare för många barn att lära sig prata rätt. I princip kan man säga fel på vartenda ljud i språket och med det i åtanke blir det roligt att lägga märke till allt vad barnet faktiskt kan.

Det finns många roliga övningar för att stimulera barns tal och språk och jag har tänkt använda den här bloggsidan för att ge tips och råd om barnens tal och språk. Eventuella frågor kommer jag att med glädje försöka besvara.

Här får ni en rolig vers så länge:

Tyst, tyst, smyg på tå.

kryp ihop och bli jätte- små.

Väx och bli stora och klampa på, klampa på

Stampa med fötterna och klappa i händerna

Knäck alla nötterna men inte med tänderna

Och tyst igen, smyg på tå

bli så små, så små, så små!

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar